Emotionell berg- och dalbana!

Rätt ofta när jag vaknar är det första som poppar upp i mitt huvud är nån låt. Kan vara vilken låt som helst, finns sällan nån logik i det. Igår morse var den låt som poppade upp Moving on med Sarah Dawn Finer. Kändes som meningen på nåt vis. Och den fanns med mig hela dan sådär i bakgrunden. Hade en rätt bra dag, inte en enda tår.

Idag var det nåt steg tillbaka igen. Sovit skapligt inatt men ändå vaknade jag med en förlamande trötthet. Totalt tömd på energi och så har jag gått omkring idag. Känt mig väldigt svag. Min egna analys är att kroppen liksom kommit ikapp det som hänt.

Jag orkar inte må såhär längre och han har visat att han inte är värd en enda tår, men vad hjärnan tänker och vad hjärtat känner är sällan samma sak. Önskar verkligen jag bara kunde stänga av totalt.

Vet inte heller vad som är värst, att jag inte längre har honom eller det att jag blivit så illa behandlad?