Fina ord!

Alla behöver vi små uppmuntrande ord ibland. Jag har väldigt stort behov av bekräftelse har jag märkt. Kan väl bero på att jag lever ensam och inte får så mycket sånt i vardagen?! Franco är ju duktig att visa uppskattning på sitt eget lilla vis, men det behövs ju lite mer än så. :) 

Det är väl lätt att sänka sig själv när man blivit lämnad antar jag. Men tack och lov har jag inte gjort det nu. Jag VET att jag inte gjort nåt fel och jag VET att jag duger. Det ligger annat bakom och jag tror att det var därför jag kunde släppa så lätt (när jag väl släppte). Jag är inte ett dugg sur eller bitter på honom. Då är flera av mina vänner det åt mig i stället tror jag. Jag är helt redo att gå vidare. Och på flera sätt har jag redan gjort det. 

Insättningar på mitt mentala pluskonto!

Fullmåne igen, och det har märkts av på svårigheterna att somna dom senaste kvällarna.

Just nu ligger jag i soffan, lite stinn efter en söndagsmiddag med familjen. Tjälknöl på älg med potatisgratäng och sen ostkaka med hjortronsylt till efterrätt! Yummie!! I övrigt har väl denna helgen inte innehålligt några större utsvävningar. Inget att skriva om åtminstone. Jobbade igår, och det gick bra. Mycket att göra men på det bra viset. Sen har jag mest haft konstiga/fina/roliga/sjuka konversationer med vänner och lyssnat mycket på musik.

Har en jobbig nackspärr idag som i vissa lägen hugger som en kniv, så jag hoppas innerligt att den försvinner till i morgon. Resten av denna dagen ägnas åt film och Solsidan.

Jag känner mig också väldigt varm i hjärtat, för jag har fått höra så fina saker de senaste dagarna. Vissa mer ytliga (ändå inte att förakta) men även såna där djupa komplimanger. Saker som läggs in på "pluskontot". Pluskontot är nåt jag lärde mig när jag pluggade i Norrtälje. Vi hade en väldigt trevlig psykologilärare där och han sa nåt som fastnade. ALLT man möjligen kan sätta in på sitt mentala pluskonto ska man göra (som en medveten handling) för när det blir svårare tider så finns där ju mer att ta av. Stort som smått, allt som är positivt ska in på "kontot".

I´ve come to peace!

Bjuder på några bilder jag tog i all hast i söndags. Motiven var inte lika villiga som jag till bra kort.

I stället för ytterligare deppinlägg så kommer här nåt mer uppiggande. Igår kändes det verkligen som alla tyngder släppte från min kropp. Jag har bearbetat detta färdigt nu. Släppt och gått vidare! Så ofattbart skönt att inse det. Det är helt rätt att det är slut och jag vill inte ha honom tillbaka. Men jag ångrar ju ingenting och är väldigt glad och tacksam för tiden vi fick.

Och efter att jag kände att jag nu kommit över honom helt så har jag lite skumt fått två tecken på att det verkligen är rätt.

I nöden prövas vännen?

En sak som jag reflekterat lite över den senaste tiden är det här med vänner och kriser/depressioner/svåra tider. Ja, saker som händer i livet där man helt enkelt behöver mer stöd än vanligt. Har ju haft en minst sagt TUFF period nu dom två senaste veckorna. Och jag har verkligen fått stöd från olika håll, det kan jag inte säga nåt annat om.

Det jag däremot reagerat lite på att jag faktiskt fått tröst/stöd från flera lite oväntade håll (väldigt glädjande) medan andra som jag nog kanske räknat med inte visat nåt särskilt engagemang.

Nu ska jag kanske inte säga så mycket om detta egentligen då jag kanske inte alltid är tröstande heller? Men jag vill gärna tro att jag försöker alla fall.

Jag är hursomhelst OTROLIGT tacksam för det fina stöd jag faktiskt fått! Har verkligen fina vänner.

Morgonstund!

Trots att det var totalt omöjligt för mig att somna igår så vaknade jag tidigt i morse. Och eftersom Franco inte kommit hem än så klev jag upp och gick ut för att leta efter honom. Kallt men väldigt vackert ute! 

Hittade honom inte då, men efter några timmar kom han hem tack och lov! Tycker inte om när han är borta så länge. Han kanske straffade mig för att jag bar ut honom igår morse. 

Resten av dagen har jag spenderat i soffan. Fortfarande förkyld och idag har jag känt mig väldigt klen. Vänner säsong 9 står för underhållningen. 

Krax krax!

Ett tag efter att jag skrev sist, då jag inte såg nån bättring, så hände nåt inombords. Som att nån slags tyngd lämnade min kropp och det började kännas bättre.

Kommer garanterat bli fler dåliga dagar och idag kom en liten dipp igen. Beror nog delvis på att jag sovit dåligt och på lite jobbiga drömmar. Det jag känt idag är mest saknad, tror det är en naturlig del av processen helt enkelt. Men nu känns allt så mycket mer hanterbart, det gjorde det inte för några dagar sen.

Har ju dessutom gått och blivit sjuk. Började lite smått med halsont i söndags och sen under natten blev jag snorig. Var ju hemma i måndags och vilade (extra ledig dag) men igår var det jobb igen. Sen blev det värre igårkväll, var ju därför man sov så kasst. Ont i halsen och både hostig och snorig. Idag innan lunch pratade jag en del med en kund och då pajade rösten, sen blev det bara värre och värre under eftermiddagen. Mina jobbarkompisar kunde stundtals inte höra vad jag sa fast dom stod/satt alldeles intill. Hoppas verkligen på bättring under natten. Måste ju vara på jobbet och det underlättar om man kan prata, haha!

Brukar ju aldrig bli sjuk den här tiden av året, så jag tror helt enkelt mitt immunförsvar försvagats nu när jag varit då deprimerad.

Nä, nu blir det ett avsnitt New girl innan säng och kurering väntar.

Novembersol!

I brist på annat skoj bjuder jag på några bilder jag tog idag.

I övrigt ingen bättring tyvärr. Mår verkligen skit och ser liksom inget ljus alls. Att jag under natten blivit lite snorig och hängig gör väl inte saken bättre heller. Har umgåtts med lite trevliga folk under helgen och det gör ju gott, men mår man inte bra så är det svårt att vara på topp även vid trevliga tillställningar. Jag förtjänar inte att må såhär och jag vill bara att det ska gå över, men jag vet inte hur?