Krönet på backen kommer allt närmre

Denna veckan har varit enormt påfrestande på mitt psyke, det är nästan svårt att fatta att den faktiskt är över. Trodde inte riktigt att det skulle bli ett slut. Har ju haft en ganska tuff period länge nu, många bäckar små... Vart och ett för sig hade nog "bekymren" varit lättare att hantera, men när allt klumpas ihop blir det en ganska tung börda att bära. Har dessutom blött en massa näsblod den här veckan. Gör det rätt ofta vintertid, men det ska visst inte vara så bra så två av mina kusiner och nån vän har rått mig att söka läkarhjälp. Ska ta tag i det snart!

Golvrenoveringen var otroligt jobbig tycker jag, det hade väl antagligen gått mycket lättare om jag känt mig piggare. Sist vi renoverade hela butiken (frivilligt) så var det väldigt mycket enklare. Då hade man ju ett nytt och fräsch slutresultat att se fram emot, detta golvbyte innebar lika mycket jobb men resultatet var ju ändå lika som innan. Bortsett från vattenskada såklart. Undersökningsrummen är ju fortfarande kvar att göra, men det är ju inte riktigt lika bökigt.

Som om inte detta var nog så har även slipmaskinen jävlats ett tag. Tog ett bra tag att inse vad själva felet var (glasen blev förskjutna) och kunna rätta till det. Måååååånga glas har blivit fel, och jag har liksom tagit på mig den bördan och känt mig värdelös på mitt jobb för det är ju ändå jag som slipar det mesta. Det var ganska lättande att inse att det faktiskt inte var MITT fel utan maskinens. Felet är nu kalibrerat och efter nyår kommer dessutom en sprillans ny slipmaskin till jobbet! Det blir bra!

Ja, helt enkelt har dom senaste månaderna känts som en rätt seg uppförsbacke utan att veta när det planar ut. Men nu tycker jag mig ändå se krönet på backen. Igårkväll när jag kom hem från jobbet var jag helt vansinnigt trött. Grinfärdig och illamående. Kollade lite tv, drack te och slog in nåt paket. La mig sen för att sova, men det var ju som vanligt omöjligt. Och sen vips, så klev jag upp och klädde på mig och körde ner till Bollnäs för att sova hos en vän, eller vad det nu är? Och det visade sig vara ett riktigt bra drag. Behövde verkligen den närheten, så även om jag sovit rätt kasst så känns det ändå som att mycket energi fyllts på.

När jag kommit hem idag åkte jag efter en stund upp till Annika. Tanken var att jag skulle fota Caspian, men det blev liksom aldrig av så det får bli vid ett senare tillfälle. Kul att få ett sånt förtroende, även om jag tvivlar själv på min kunskap. Men nån bild ska jag väl kunna få till.
Alla fall så satt vi många timmar och bara pratade om allt mellan himmel och jord och jag fick väldigt mycket positiv energi av det med. Jag är fortfarande fysiskt trött men det känns lättare i sinnet. Jobbar nu bara måndag 9-18, tisdag 9-16 och lördag 10-14 sen har jag lite välbehövlig ledighet att njuta av.

Har även en trevlig dag framför mig i morgon. Först väntar 2-årskalas för Olle och sen på kvällen kommer massa fina tjejer hit på glöggmys!

Kaos!

Har väl kanske inte berättat om vad som hände oss i slutet av oktober? Jo, på onsdagen under höstlovet var butiken fylld av vatten när vi kom till jobbet på morgonen. Visade sig att HSB anlitat ett VVS-företag för att göra nåt med avloppen och dom hade täppt för avrinningen på taket för att nåt skulle härdas (tror det var så) och på natten kom det massor av regn, och eftersom nu avrinningen var igentäppt så rann allt vatten ner genom isoleringen och in genom vårat tak. Stora delar av golven och nån vägg helt förstörda... Vattnet droppade i flera dagar. I ett av rummen var nytt golv lagt för några månader sen. Till saken hör att det inte är jättelätt att byta golven där för det är väggfast inredning som måste bort innan. Butiken renoverade vi ju i februari 2012 så det är ju inte skitgammalt golv där heller.

För ett tag sen började dom suga ur all isolering i taket så det har vissa dagar varit skitkallt inne hos oss, tydligen ska det "torka ur" runt 2 månader också innan ny isolering kan läggas in. Bra tid på året detta sker va? I det undersökningsrum som blev värst drabbat revs golvet förra veckan och anticimex har nån luftavfuktare som står där inne och surrar hela dagarna nu för att få bort all fukt. När det kan läggas nytt golv och användas igen vet jag inte, och innan dess kan vi ju inte börja med det andra rummet som måste fixas.

Idag började det största jobbet med butiken. Den fuktskadade delen av golvet revs förra veckan, men idag började resten av arbetet. Och det beräknas hålla på veckan ut. ALL INREDNING måste bort för att kunna lägga golvet så vi har delat av buktiken på två delar för att det ändå ska kunna hållas öppet. Men det betyder KAOS. Det är som att bygga en ny butik i princip, bortsett från att det kommer se lika ut när det är klart.

Lägg då även till att vi haft tre intervjuer för Amandas mammaledighetsvikarie inbokade idag, som gjort att två resurser varit uppbokade större delen av dagen.

Sa jag att jag ser fram emot lite julledigt??

Viktiga ändringar!

Jaha, har inte skrivit på ett tag igen. Det känns helt enkelt inte lika roligt längre. Läsarantalet är ju inte svindlande högt direkt heller.

Många känslor i omlopp just nu. Har en längre period haft svårt att somna på kvällarna, kommer liksom inte till ro även om jag är riktigt trött. Lägg till en tid av stress och mycket att göra på jobbet och mitt hårt dunkande hjärta kom som ett brev på posten. Antar att om man en gång börjat uppvisa tecken på stress så kommer det lättare visa sig nästa gång? Hjärtat dunkar som värst när jag ska koppla av och ta det lugnt, som när jag är ledig och på kvällarna när jag ska sova, vilket ju givetvis gör det ÄNNU svårare att somna. En evig ond cirkel.

I söndags, på den veckans enda lediga dag slog hjärtat värre än nånsin. Det gick inte att koppla av riktigt, och jag försökte ska ni veta. Kändes som ett stort misslyckande att jag inte kunde njuta av min efterlängtade lediga dag. Sen minns jag inte så jättemycket mer än att jag stod och lagade mat och fick svårare att andas. Det bara stegrades men av nån anledning så förstod jag vad som hände så jag sms:ade Jon och frågade om han kunde komma för att jag var på väg att få en panikångestattack. Han kom ganska så fort och när han kom uppför trappen stod jag vid min gryta och hyperventilerade. Fy fasen vad obehagligt det var! Men tack vare Jons hjälp så gick det att lugna ner sig efter ett tag. Han fick blåhålla mig för att hjälpa mig andas rätt innan han ledde mig till soffan.

Usch, jag vill verkligen inte vara med om det igen! Ska göra mitt bästa för att slippa det också. Ganska säker på vad jag måste förändra i livet nu också. Det sjuka är att det skulle behövas en sån där smäll för att inse det som är ganska självklart när man tänker efter. Det jag behöver är BALANS i mitt sociala liv. Som det varit dom senaste åren, ganska långt tillbaka, så har mitt sociala liv varit det jag fått på jobbet. Mina jobbarkompisar i all ära, men att ha ett ständigt flöde av folk runt en på dagarna har gjort att jag varit väldigt mätt på folk på kvällarna. Men det går liksom inte att leva på det viset, att det sociala livet blir "ofrivilliga kontakter" på jobbet och resten av tiden är man helt ensam. För man blir just det, väldigt ENSAM. Inte så att jag aldrig träffar folk, för det gör jag ju, men jag måste göra det mer. Få in det mer i vardagen som en naturlig del. Jag ska verkligen ta tag i detta, och har faktiskt börjat bra redan nu den här veckan som varit. Var i onsdags till Larsson och Anders i deras nya fina hus. Underbart att dom flyttat hit nu! Dom kommer nog få stå ut med mig rätt mycket skulle jag tro. Även Jon och Cissi kommer nog få se mig ännu mer framöver. Och alla som känner sig manade :)

Ikväll lånade jag Anton och Othilia som var här och bakade pepparkakor med mig medan föräldrarna var iväg på lite kalas :) Dom ville mycket hellre vara med mig än att följa med, sötnötarna! Franco var dock inte lika nöjd med besöket, barn är inte hans grej så han låg och tryckte under sängen hela tiden.
Roligt att umgås med barn, det kommer mycket roligt ur deras munnar. Som Anton när han frågade om jag bodde själv, när jag svarade JA så sa han spontant "Oh my god" Haha!

Anyway, panikångest är inget man skojar bort och jag tror det pratas för lite om det. Nu när jag var öppen om att det hänt mig så var det flera som hörde av sig och berättade om att dom också varit med om det. Det är nog antagligen mycket vanligare än man tror. Folk har alldeles för mycket press på sig, av olika slag. Det är inget att skämmas för!!

Jag vet inte hur man gör!

Jag hörde för nån dag sen en låt med Ulrik Munther som liksom slog an en sträng i mig. Texten är skriven av Jonas Gardell. 

Betydligt bättre

Ja han kom ju tillbaka min lilla kille, eller det var väl kanske rättare sagt så att jag hittade honom. Gav mig ut på en promenad för att kolla efter honom och när jag närmade mig slutet av vägen vid Lundnäs så var det en bekant liten krabat  som dök upp på vägen, jagandes en fågel! Han skuttade gladeligen med mig hem sen. När Melvin hade varit inlåst ungefär lika lång tid så hade han magrat, han kändes nästan ihålig... Franco Zetterlund visade inga tecken på att ha varit utan mat direkt... Han är en stadig bit och morse vägde han in på 5,6 kg. 

Han hade mycket lagrat gos i kroppen när han kom hem. Bättre att komma hem varje dag och sprida ut gosandet då tycker jag. 

Kändes betydligt lättare i hjärtat sen han kom hem. Men det känns fortfarande rätt kraftlöst i själen. Men jag tror det kommer lätta framöver. Behöver bara få en dos Stina (nästnästa helg) och dessutom få den här jävligt onödiga november överstökat. Ska bara härda ut så gott det går. Måste ha färgglada kläder varje dag (utom då jag jobbar) för jag mår bättre med färg runt mig. Det är väl därför november alltid känns så deppigt, det är liksom bara mörkt, brunt och grått. Jag vill ha grönt och blått omkring mig. 

Tankade lite energi igårkväll ändå, då jag umgicks med Cissi, Annika och tre av deras barn. Blev bjuden på jättegod mat och lekte med Othilia och Lukas. 

Nu ska jag klura på nån mysig feelgood film jag ska se efter Gunde. 

Kom hem!

Nu känns livet lite motigt. Många bäckar små skulle jag väl säga, men det som känns jobbigast är att Franco varit borta sen onsdag morgon. Antagligen ingen fara, men katastroftankarna avlöser ju varandra. Har han skadat sig, tagits av nåt större djur, blivit inlåst i nån byggnad, blivit påkörd (minst troligt), är han bara ute på nåt äventyr eller har han fastnat nånstans och inte kommer loss?? Man hinner gå igenom ganska många skräckexempel och jag vill bara att han ska komma hem! Ska ta en promenad och leta på ställen jag inte kunnat leta tidigare då jag bara varit hemma när det varit mörkt.

Jag VET att katter kan försvinna sådär ibland för att komma tillbaka som om inget har hänt, och det har han ju gjort ett par gånger tidigare. Men han har inte varit borta såhär länge när det är kallt ute. Den här tiden av året brukar han ju stå och stampa på bron varenda kväll då jag kommer hem från jobbet.

Känner mig i övrigt väldigt urlakad på energi, rent psykiskt. Och jag har jättesvårt att komma på hur jag ska kunna fylla på depåerna nu när jag är så orolig för min bebis.

Jobbiga drömmar!

Vaknade inatt efter en fruktansvärt jobbig dröm. Så otroligt symbolisk kändes den för mig med, antagligen det som gjorde den så jobbig. Alla fall så drömde jag att jag och Amanda sagt upp oss på jobbet och båda i stället börjat jobba på banken. Vi trivdes där, men jag kände efter första dagen att det var ett stort misstag och jag längtade tillbaka till mitt gamla jobb. Var helt förtvivlad och sen på vägen hem (i en spiraltrappa nånstans) så träffade jag Janne (min chef för er som inte vet) och berättade för honom att jag saknade mitt jobb och ville komma tillbaka. Men då sa han bara "Jag vill inte ha några anställda som inte vet vad dom vill" Usch vilken ångest det var!