Svacka!

Så kom den då alltså, den fruktade svackan. Idag kände jag inte ett endaste dugg för att gå ut och springa efter jobbet. Inte en millimeter i kroppen ville det. Eller jo, en liten liten del av hjärnan ville nog. Men fy fan vad det tog emot. Och det var riktigt tungt att springa också. Benen var som betongpelare och flåset ska vi inte tala om... Helena sa i söndags att svackor brukar komma vid tre veckor, och detta var ju första dagen på min fjärde vecka.
Löpdelen ökar på för mig nu också, rätt mycket framöver dessutom... Just idag känns det inte som jag kommer klara av detta alls! Att jag om bara drygt 4 veckor ska kunna springa 35 minuter i ett sträck kanske låter fjuttigt för dom flesta, men för mig låter det i detta nu som att nån skulle säga åt mig att springa ett maraton.

Usch så kass jag känner mig!! Och när jag äntligen klarat av dagens pass och såg fram emot en skön dusch, så fanns det inget varmvatten. Skapligt grinig jag blev! Men nu har jag alla fall fått min varma härliga dusch också, betydligt skönare än den kalla.