2014-02-19

6-årskris

"Denna utvecklingskris brukar börja vid 5-6 års åldern.
Krisen handlar om självförtroende och skuld.
Sexåringen har utvecklats fysiskt mycket snabbt och behärskar
inte sin långa och gängliga kropp.
Barnet hänger inte med motoriskt i den snabba utvecklingen
vilket resulterar i att barnet snubblar och stöter ofta emot saker.
Sexåringen är full av misstro, både mot sig själv och sin omgivning.
Barnet känner sig inte omtyckt och söker desperat gemenskap
och bekräftelse från både kompisar och föräldrar.
Sexåringens ständiga jakt på bekräftelse som han eller hon
ändå inte tror på gör att sexåringen kan upplevas som väldigt krävande.
Barnet ändrar sig från den ena stunden till den andra
och ingenting är bra nog.
Barnet pendlar också hela tiden mellan att vilja vara stor och liten.
Allt handlar om att sexåringen tvivlar starkt på sin egen kapacitet.
Utvecklingen banar vägen mot en mer självständig individ.
Gentemot sexåringen är det viktigt att visa närhet och uppskattning.
Det är viktigt att intala barnet att det duger som det är.
Barnet behöver mycket beröm och ömhet.
Det är också bra att hålla sig till fasta rutiner som skapar trygghet i
en annars kaotisk värld."


Snodde denna texten från Stinas blogg, för den kändes så träffande. På mig alltså! Jag befinner mig alltså i en 6-årskris nu. Ehh... bättre sent än aldrig??

2 kommentarer:

Stina sa...

Så du är klumpig och rädd för döden? ☺️

Anna sa...

Japp! Gör illa mig jämt och ständigt och för ett tag sen fick jag nästan panik en kväll när jag skulle sova och tänkte på att jag en gång ska dö. Kändes helt meningslöst att ens leva när man alla fall ska dö sen.